Född 98. Idag fyller jag 27 och ärligt talat, jag vet inte ens varför jag skriver det här. Kanske bara för att få ur mig skiten när ingen annan lyssnar.

Förr brukade man få ett grattis-sms av nån släkting iaf, men nu? Helt tyst i luren. Morsan drog till Spanien med sin nya kille för två år sen för att "förverkliga sig själv". Hon är upptagen med sina drinkar i solen och har glömt att hon har barn. Farsan bor kvar här i stan men han har typ checkat ut mentalt, går på a-kassa och sover mest hela dagarna.

Så nu sitter jag här med min lillebror. Han hänger hos mig jämt för att slippa deppigheten hemma hos farsan. Jag försöker vara en bra storebror, laga mat, köra honom till träningar, se till att han har hela kläder... men jag ser i hans ögon att han fattar att jag håller på att krascha. Jag vill bara inte att han ska hamna i samma sits som jag.

Kör Foodora på kvällarna. Har suttit i bilen på en parkering i över 40 minuter nu utan ett enda pling. Det är helt dött, verkar vara fler bud än beställningar ute ikväll. Stänger av motorn emellanåt för att spara soppa, bensinpriserna äter upp det lilla man tjänar ändå. Det är kallt som fan, men jag har inte råd att låta den gå på tomgång.

Det värsta är när man levererar mat till gamla klasskompisar som köpt hus och har "det perfekta livet", medan man själv sitter här och räknar kronor till hyran. Känns som livet bara passerar förbi.

Ville bara skriva av mig. Orkar inte hålla fasaden uppe längre. Ta hand om er.

UPPDATERING:

God morgon allihopa!

Tusen tack för att ni tog er tid att skriva, ge tips och peppa mig. Ni är lätt den finaste sidan av internet. Att se att det finns så här mycket godhet ger mig ny energi och pannben av stål. Ni som stannar upp i vardagen för att hjälpa någon på fötter igen är guld värda.

Jag har fått hundratals kommentarer och DM:s, så många att jag ärligt talat inte hunnit gå igenom allt än. Jag har snackat med några av er om jobb och det har dykt upp möjligheter jag inte ens vågat drömma om. På måndag har jag faktiskt en intervju inbokad med en av er för ett stabilare jobb som inte sliter lika mycket på kroppen. Budjobbet funkar för stunden, men det är tufft och ingen lösning i längden.

Jag är kanske fel person att ge livsråd, men till er andra som sitter i samma sits har jag en bön: Våga berätta! Håll inte allt inom er. Det är ingen skam att säga som det är, så länge man är villig att lyssna och ta emot vägledning.

Tack än en gång! ❤️

vad i helvete

Det här inlägget har redigerats eftersom jag insåg att vissa formuleringar kunde tolkas som att jag förringande problemen hos dem som har konstaterad ADHD eller hos dem som inte fått en neuropsykiatrisk utredning trots att de uppenbarligen är i behov av det.

De senaste 8 åren har jag jobbat som psykolog på en vårdcentral i södra Sverige. Under den här tiden har andelen patienter som söker specifikt för att de vill ha en ADHD-utredning ökat ordentligt. Förra veckan utgjorde den här gruppen majoriteten av alla nya ärenden på min arbetsplats.

De allra flesta som söker för detta får ett nej från mig, helt enkelt för att deras besvär inte är tillräckligt funktionsnedsättande eller för att problemen de beskriver inte nödvändigtvis är tecken på ADHD. Jag säger inte nej för att vara elak, utan för att jag vet att psykiatrin kommer att neka. Många blir väldigt ledsna när jag erbjuder andra insatser istället, såsom psykologisk behandling eller kontakt med rehab. De har ofta läst på nätet om ADHD och blivit helt inställda på att de behöver en utredning, och då blir det en chock när de inte får det.

Jag har lite information till alla er som planerar att ta kontakt med vårdcentralen och be om en remiss till psykiatrin för att få göra en neuropsykiatrisk utredning. Förhoppningsvis kan jag med denna text bidra till att minska besvikelsen och öka förståelsen för varför du kan få ett nej.

Svensk sjukvård prioriterar de svårast sjuka: Eftersom offentligt finansierad sjukvård aldrig kommer att ha tillräckliga resurser för att hjälpa alla som vill ha vård så måste vi använda de största resurserna på de patienter som har de största problemen.

Du har rätt till en bedömning, inte till en utredning: Alla svenska medborgare har rätt att söka sig till vårdcentralen och få en bedömning för sina besvär av en läkare, sjuksköterska eller psykolog. Ibland leder den bedömningen till att vi skickar en remiss för utredning, men oftast inte.

ADHD är en skala, inte antingen/eller: Det är inte så att vissa har ADHD och resten har det inte alls. Alla har har lite symtom på koncentrationssvårigheter och impulsivitet i dagens samhälle. Vem kan inte känna igen sig i att det är svårt att koncentrera sig på något som är tråkigt eller att man skjuter upp saker till sista stund ibland? För vissa människor blir det här ett jättestort problem och då tycker vi inom vården att det behövs en diagnos för att vi ska kunna hjälpa till. Man kan göra liknelsen med ångest: Alla människor kan oroa sig ibland när man träffar nya människor, men det betyder inte att alla ska ha diagnosen social fobi.

ADHD är en funktionsnedsättning: För att psykiatrin ska påbörja en utredning så behöver symtomen vara så svåra att livet inte fungerar. Det kan t ex handla om att man på grund av impulsivitet och koncentrationssvårigheter har svårt för att behålla ett jobb, att man förlorar viktiga relationer, eller att man har stora skulder. Man kan tycka vad man vill om den här definitionen av vad som är funktionsnedsättande, men det är så psykiatrin har fått göra för att köerna till utredning inte ska bli omöjliga att hantera.

Diagnoser är inte till för att känna samhörighet: Diagnoser är till för att man ska kunna få rätt hjälp. Många jag träffar har vänner eller partner med en konstaterad ADHD-diagnos och har hört från dessa att "Du har ju också ADHD", varpå personen själv också vill ha det bekräftat för att vara en del av det communityt. Det är förståeligt att man inte vill känna sig utanför, men det betyder inte att man faktiskt har en funktionsnedsättning.

Var öppen för att det kan vara något annat: Koncentrationssvårigheter kan orsakas av bl a ångest, depression, stress, barndomstrauma och sömnproblem.

Oavsett vad så är (digital) struktur och rutiner A och O: Även om du väl skulle få en konstaterad diagnos så kommer du fortfarande behöva göra det tråkiga men nödvändiga grundarbetet. Detta innefattar att använda kalender, sätta påminnelser, börja träna regelbundet, ta andra till hjälp och framförallt införa kraftiga digitala begränsningar. Doomscrolling, ständiga notiser och multitasking förvärrar ADHD-symtom hos alla, men är extra viktigt att minimera om man faktiskt har diagnosen. Det är dock oerhört svårt att genomföra sådana här förändringar på egen hand om man verkligen har ADHD, då behöver man sannolikt specialiserad hjälp från en duktig arbetsterapeut. Det kan man få hos oss i primärvården, ingen remiss behövs.

Om du verkligen vill ha en ADHD-diagnos så kan du betala för det: Privata utredare har förstått att det finns en stor efterfrågan från människor som misstänker att de har ADHD och utredarna ger helt enkelt sina kunder det de vill ha. Ibland så blir det här räddningen för personer som på felaktiga grunder har nekats en remiss av vården. Det innebär dessvärre också ofta att de gör ytterst tveksamma utredningar och ställer diagnos helt enkelt för att tjäna pengar, inte för att patienten nödvändigtvis lider av en funktionsnedsättning.

Jag fick beskedet för några veckor sedan. Läkarna sa ord jag aldrig trodde jag skulle höra om mig själv, metastaserad pankreascancer, obotlig. De nämnde månader, inte år. Det är fortfarande svårt att få det att landa i kroppen, som om orden väntar på att slå in och jag väntar på att allt ska bli normalt igen. Men normalt har ett nytt namn nu.

Först kom rädslan. Först kom paniken över smärta och vad som ska hända med dem jag älskar när jag inte längre finns här. Sen kom en konstig klarhet. När framtiden krymper blir det plötsligt enklare att se vad som betyder något. Små irritationer försvinner som dimma. Det som blir kvar är de enkla grejerna, de människorna som får dig att skratta tills du gråter, doften av nybakat bröd, solens värme mot kinden, samtalet i köket som inte handlar om prestationer utan bara om hur dagen varit.

Jag vill be er om några saker som betyder mycket för mig och som jag hoppas kan göra era dagar mjukare. Säg till någon att ni älskar dem. Ring den där vännen ni alltid menar att höra av er till. Låt schemat vara lite tomt ibland så att ni kan göra ingenting tillsammans utan dåligt samvete. Åk på den lilla resan ni pratar om. Skriv ett brev eller lämna ett röstmeddelande som ni själva skulle vilja få om allt var annorlunda imorgon. Skratta högt ibland. Gör bort er. Dansa utan publik. Jag har också hört "lev livet" många gånger, men jag har aldrig riktigt förstått hur viktiga dessa ord var förrän nu.

Jag har också börjat jobba med att förlåta. Inte för att folk förtjänar det alltid, utan för att jag inte vill bära på hat de sista månaderna. Förlåtelsen är inte glömska, den är lättnad. Jag försöker också öva på att vara närvarande. Att verkligen titta på någon när de pratar, att känna hur maten smakar, att lägga märke till himlens färger när jag går ut. Det låter kanske enkelt, men det är en konst.

Det gör ont att tänka på allt jag inte hinner. Det gör ont att lämna olästa böcker i hyllan och halvskrivna meddelanden i min telefon. Men jag tror att sorg och tacksamhet kan existera samtidigt. Att gråta över det som aldrig blir och skratta åt det som blev. Att bära lyckliga minnen och sorg i samma famn.

Om mina ord når någon och får er att sakta ner, att ringa ett samtal eller kyssa någon lite längre, så känns det som att jag lever vidare i det. Lev för mig också. Var snälla mot er själva. Var snälla mot varandra. Ta ett andetag, se er omkring, och glöm inte att små ögonblick räknas mer än vi tror.

Tack för att ni läser. Tack för att ni finns i mitt liv, på ett eller annat sätt.

Edit: Jag hade aldrig trott att så många skulle läsa och känna något av mina ord. Tack för all värme, meddelanden och omtanke. Jag läser allt ni skriver och är så otroligt glad att ni tog mina sista ord här till hjärtat. Det betyder mer än jag kan beskriva. Vi äger aldrig tiden, vi får bara låna ögonblicken, så lev dem som om de redan var minnen.

Jag är bara en 21 årig tjej och jag har inte hunnit leva så länge. En aggressiv cancer som tyvärr upptäcktes sent. Läkarna tror att vissa genetiska faktorer gjorde mig mer sårbar, så det är en kombination av otur och något kroppen bestämde själv. Jag har inte alla erfarenheter som många äldre har och jag har gjort mina misstag som alla andra. Men en sak jag har lärt mig nu när livet blivit kortare är att det inte handlar om hur länge man lever utan hur mycket man vågar känna under tiden. Att älska på riktigt, att skratta så man tappar andan, att förlåta även när det är svårt och att se de små sakerna runt omkring sig. Det är det som gör ett liv helt, även om det blev kort.

Kan man på något smidigt sätt be honom att sluta särskriva? Vet inte varför men det är så fruktansvärt oattraktivt. Han har ett bra jobb i chefsposition så jag fattar inte att han inte kan skriva ordentligt.

Jag försöker repetera de ord han särskriver korrekt men han snappar inte upp det.

Varför särskriver folk? Allt sitter ihop i svenska språket (nej han har inte engelska som förstaspråk eller ens bott utanför Sverige så det kan inte vara en orsak…). Namn stavas med bindestreck efter, t.ex. ”Svensson-affären”, och siffror fungerar på samma sätt; ”90-talet”. Annars sitter allt ihop.

Känns sämst att jag stör mig på just det här; har överseende med mycket hos folk annars och är rätt snäll.

Har sett många andra subs införa det och tycker det låter väldigt rimligt med tanke på vad som hänt på sista tiden. Vad tycker ni?

Talar av personlig erfarenhet här så jag tänkte bara säga: Kolla upp era symptom direkt. Jag vet hur det är; vi tror att det inte är något farligt och att det är något vi kan uthärda men kolla upp det i alla fall.

Det som var blod ur baken två gånger per månad, trötthetsanfall och ont i bröstet emellanåt visade sig vara rektalcancer - en sjukdom som drastiskt sjunker i åldrarna. Det tog mig drygt ett halvår innan jag vände mig till vårdcentralen gällande detta och det tog ytterligare två månader innan de visste vad det var.

Jag har nu genomgått strålning, cellgifter och operation. Jag sitter här och har en påse på magen och det är inte speciellt kul. Någonstans undrar jag om jag hade kunnat få det lättare om jag sökt vård i tid. Så det är dagens Public Service Announcement till er. Så fort ni får symptom som är av typen "behöver kollas upp", boka bara tiden på VC eller privatläkare. Om de inte hittar något fel så har du i alla fall frågat någon om det.

Skolan börjar 8.00.

Jobbet är 8-17.00 (60 min obligatorisk lunch).

(Jobbet är flex, dvs, kan vara 7-16.)

Pendeln tar 45 min.

Så, barn måste vara i skolan 7.00 för att jag ska hinna hoppa på tåget 7.15. (om den kommer i tid)

Då är ja framme kl 8.00 och ska jobba fram till 17.00.

Är vid skolan kl 17.45 eller 18.00, om pendeln inte strular.

Barnet är i skolan 11 timmar.

Läggdaggs är kl. 20.00. Min är 22.00.

Jag har bara ett barn. Vill gärna ha fler men det här stressar mig varje dag och gör att jag inte kan hantera fler.

Idrott / hobbies / matlagning etc…

Hur får ni det att funka?

Må vi för all framtid bevara upplevelsen av att köa med andra röstande, nicka mot funktionärerna och se röstmottagaren i ögonen. Valrörelsen blir mer och mer pajasig från partiernas sida men valet som sådant är fortfarande en mänsklig process. Låt det förbli så.

(0 % sarkastisk. Blev tårögd av att rösta idag. Ville liksom ställa mig upp medan mina kuvert lades i men jag stod ju tyvärr redan så det sket sig.)

Hej allihopa, som titeln lyder har min bror Albin med svår autism försvunnit sedan lördag 29e augusti ifrån sitt hem i Strängnäs (Härad), men han kan befinna sig inom ett större geografiskt område då han hade tankar om att behöva komma iväg långt från hemmet.

Albin har mellanblont kortklippt hår och lite skäggväxt. Han är cirka 184 centimeter lång och väger cirka 78 kg.

Han var vid försvinnandet klädd i blågrå jacka med huva och pälskrage, svarta mjukisbyxor och ljusbruna kängor av märket Timberland.

Har du sett Albin eller har någon annan information, ring polisen på 114 14.

Här är länken till hans efterlysning på Missing People: https://www.missingpeople.se/efterlysningar/albin/

Tack så mycket för att du läst eller delat!

Edit: Tack för väldigt fint engagemang! Otroligt uppskattat av mig och min familj <3

Som titeln lyder, att 1/5 inte deltar känns mycket. Jag är bara nyfiken på varför.

Den här lagen om förenklat könsbyte är ett fantastiskt steg åt rätt håll, vi har fortfarande en lång väg att gå som land men detta är så mycket bättre än hur det var tidigare. Detta kommer hjälpa väldigt många transpersoner och jag är tacksam att kunna ta steg åt att vara mig själv. Jag behöver invänta det nya personnumret och sen gå igenom och uppdatera mina uppgifter typ överallt men det är iallafall ett bra problem at ha :)

Jag gör detta inlägg för att visa att detta behövs, att transvården är viktig och att den hjälper människor. Det ska inte vara någon kontroversiell sak att få nödvändig vård men dessvärre är det så, jag hoppas det blir bättre för framtida generationer. Jag kommer fortfarande att behöva vänta typ 4 år för att bara få en diagnos men åtminstone kommer den väntan att inte upplevas lika illa nu :D

P.S: Jag tog bort känslig information av uppenbara anledningar.

Seriously. The Canadian Olympic Committee should have put them on the next plane home.

Sorry 😔

Jag ska vara ärlig. Jag var en av dem som suckade åt kollegor som ”gick in i väggen” och deras långa långa väg tillbaka. Jag tyckte de var "veka", och egentligen handlade det om något annat än "utmattning".

Själv arbetade jag hundra procent, har familj, tränade och fyllde kvällarna med olika intressen. Tyckte att jag hade koll. När det blev stressigt var det, enligt mig, bara att bita ihop och köra vidare. För lugnare perioder kommer ju också.

Jag var en av dem som hävdade att "man måste kunna vara stresstålig" för att klara av mitt jobb. Jag hade själv hållit på med samma sak i 10 år och förstod inte när andra kollegor tackade för sig på grund av arbetsbördan. För mig var det "fel människor för arbetsuppgiften".

Men så kom det. Det började med en explosion till huvudvärk som inte kändes "normalt", sedan kom svåra minnesluckor. Närtidsminnet försvann. Jag tappade förmågan att göra basala saker som att packa, planera för morgondagen eller ens föra ett enkelt samtal med min fru.

Jag som aldrig haft kontakt med sjukvården tidigare gick plötsligt till läkare efter läkare. Rader med tester gjordes, hjärnröntgen, blodprover. Allt såg normalt ut. Den femte läkaren var dock snabb: "Du har ju allvarliga utmattningssymptom!" och långtidssjukskrivning var ett faktum.

Det har nu gått två år. Jag är tillbaka på 100% arbete, men jag känner fortfarande inte igen mig själv alla gånger. Min fru får fortfarande skriva packlistor åt mig varje gång vi ska iväg någonstans. Jag blir socialt trött av en liten fika med god vän och får då stå ut med att dagen efter blir förstörd. Det allra värsta: Jag har inte alltid förmågan att hänga med mina barn på saker.

Idag har jag stor respekt för vad stress gör mot kroppen. Och ännu större förståelse för alla kollegor som också varit/är där - och som tyvärr inte fått den stöttning av mig tidigare som de borde. För den här sjukdomen syns inte på utsidan. Och du förstår den inte om du inte hamnat där själv.

Jag är idag den kollega jag alltid borde ha varit. Den som kollar av hur mina medmänniskor mår, den som tvingar folk att ta sina raster, njuta av sin lunch - gå hem tidigare om man kan!

Bränn inte ut dig för ett jobb som ersätter dig samma dag som du slutar. För DU ÄR ERSÄTTLIG för företaget/regionen/staten/kommunen du är anställd av.

Livet är större än stress. Livet är viktigare än ditt jobb.

Var rädd om dig själv.

Your government officially supports the EU's "Chat Control" proposal - meaning they want to scan every private message and photo you send.

What your government is supporting: - Every private message, photo, and file you send gets scanned automatically - WhatsApp, Signal, all encrypted communications broken with backdoors - AI analyzes your private photos, flagged content reviewed by human police consultants - 80% false positive rate - innocent people having private content examined - No suspicion required, no warrant needed

What this looks like in practice: - Your teenage daughter sends a bikini photo from vacation → AI flags it as "potential CSAM" → Some random police worker reviews her private photo - You send a private joke with your partner → Gets scanned and stored in government databases forever - Your private medical photos sent to a doctor → Analyzed by AI, potentially seen by human reviewers - Family photos of kids in the bath → Flagged and reviewed by strangers working for the police - Private relationship photos between you and your partner → Scanned, analyzed, potentially viewed by government employees

Real scenarios that will happen: - A 17-year-old couple sends normal relationship photos → Both flagged for "CSAM" → Their private intimate moments reviewed by police consultants - You complain about the government in a private message → That conversation is now in a government database - Your 16-year-old posts a selfie → Gets flagged because AI can't tell if someone is 17.5 or 18.5 → Human reviewer examines your child's photo

Your government thinks this is acceptable. They're fine with police workers looking at your private photos and reading your intimate messages.

Current EU status: - Only 3 member states clearly oppose this - 15 member states support mass surveillance (including Sweden) - 9 undecided

Take action: Contact Swedish MEPs through https://fightchatcontrol.eu/

Child protection experts and digital rights organizations have stated this approach makes children less safe while violating fundamental privacy rights.

Sweden chose surveillance over privacy. Show them this violates fundamental democratic values.

Jag arbetar inom skolan och jag vill belysa något som jag tycker allt för sällan tas upp i debatten kring vinstdrivande skolor.

Något som tyvärr har blivit allt vanligare de senaste åren är hur oroliga barn kommer till oss lärare med frågor om sådant som någon av deras föräldrar har berättat om där hemma. Det handlar om föräldrar som med brinnande passion har delat med sig av sin syn på alltifrån vaccinationer, konspirationsteorier, invandring och religion till rena MAGA-föreställningar om världen med QAnon på köpet.

Här har vi lärare i uppdrag att möta barnens frågor ur ett demokratiskt och vetenskapligt perspektiv. Men av erfarenhet kan det bli hus i helvetet när en upprörd förälder hör av sig om hur vi hjärntvättar deras barn, eller om hur vi inte har förstått hur det egentligen står till i världen. De hör även av sig till rektorn, och det hela blir till en lång process.

Hur blir det sedan? Rektorn informerar om att vi lärare har gjort rätt i sak, men att det ändå är känsligt då vi riskerar att bli av med elever – läs kunder – eftersom föräldrarna ofta hotar med att flytta sina barn från skolan. Det gör att vi ständigt får direktiv om att trippa på tå kring känsliga ämnen och frågor. Vilket är helt befängt och galet.

Det som fick bägaren att rinna över efter en lång vårtermin, och som är den stora anledningen till att jag skriver det här, var när rektorn hörde av sig och hade synpunkter på hur jag hade fört en diskussion om Trump under en lektion. Det kunde tydligen tolkas som att jag som lärare färgade undervisningen med mina egna politiska åsikter när jag lyfte fram de aktuella farorna med den populism som hela MAGA-cirkusen står för. En förälder, som jag sedan tidigare vet är ren QAnon-anhängare, hade hört av sig. Istället för en rakryggad rektor som säger åt föräldern att det ligger i vårt demokratiska uppdrag att peka på sådant som hotar vår demokrati, har vinstjakten i skolan gjort min rektor till någon som är rädd för att förlora en kund. Vill vi verkligen ha det så?

Enligt Trump själv så kommer stora amerikanska olje-företag investera flera tiotals miljarder kronor i Venezuela. Oljeföretagen kommer både att "reparera" Venezuelas infrastruktur och investera i Venezuelas energi sektor. Så de som tjänar mest USA:s attacker mot Venezuela är stora bolag och korporationer. Det är helt jävla sjukt. Varför är detta ens tillåtet egentligen? Trump verkar tro att han äger hela jordklotet.